Svärdskonsten

Utveckling och utbildning
av Johan Pettersson

I alla tider har svärdet haft en speciell och mytomspunnen plats i japansk historia, trots att samurajens mest använda vapen var pilbågen.

Det svärd som vi känner idag som ”samurajsvärdet” (uchigatana, tachi) utvecklades inte förrän på 700-talet, enligt sägnen av smeden Amakuni år 702. Men enligt den svenske japanforskaren Robert von Sandor är det snarare så att Amakuni, som betyder gudomlig provins, var en grupp sabirer som var speciellt kunniga inom smideskonsten, vilka invandrade till Japan samtidigt med svarta hunnerna i slutet av 500-talet. Klingan Kogarasu-maru, vilken tillskrivs Amakuni och finns i den kejserliga samlingen, är försedd med jelman och har dessutom sabirisk signatur.

Det raka svärdet (ken, tsurugi) som användes före 700-talet försvann helt under en kort tidsperiod.

Exakt hur svärdet användes under 800- till 1200-talen vet vi mycket lite om, vad vi vet är att svärdet användes som kavallerisvärd. Samurajerna högg från hästryggen ner mot fotsoldaterna (ashigaru). Studerar man arkeologiska utgrävningar från tidsperioden kan man med hjälp av svärdshuggets vinkel fastslå att samurajen alltid högg på höger sida om hästen och då en fiende angrep på vänster sida var man tvungen att styra runt hästen.

På 1300- till 1400-talen verkade de klassiska svärdsskolorna och det är också från denna tidsperiod vi hämtar våra första detaljerade kunskaper om samurajens stridsteknik med svärd.

Fäktningskonsten (kenjutsu) var något alla samurajer lade ner mycket tid på, och skall inte ses enbart som fäktningsträning med svärd. Kenjutsu användes som en allmänfysisk träning där man förutom kunskapen att hantera svärdet byggde upp sin kondition, tränade avståndsbedömning (maai), rätt tillfälle att angripa (suki), hur man dominerar över motståndaren psykiskt och fysiskt (zanshin) samt övade upp enighet mellan ögon och händer. Kenjutsu tränades huvudsakligen i kataform, där man två och två fäktades i ett i förväg bestämt rörelsemönster.

Enligt Donn Dreager och Robert von Sandor var bujutsuskolan Katori Shinto Ryu den första skola som systematiserade utbildningen i kenjutsu. Andra skolor som räknas till de klassiska är Maniwa Nen Ryu, Itto Ryu och Kage Ryu (senare Yagyu Shinkage Ryu). Mer än 2000 skolor hade kenjutsu på sitt träningsprogram under historiens gång.

Under 1400-talet ändrades sättet att bära svärdet, från som innan med eggen (ha) nedåt till med eggen uppåt. Det var endast till civil klädsel som denna nymontering (uchigatana) användes, till rustning (yoroi) användes fortfarande den gamla monteringen (tachi). Med den nya monteringen började man träna, ungefär som revolvermän, att dra svärdet så snabbt som möjligt. I slutfasen av draget skulle man hugga eller stöta mot angriparen. Denna nya teknik som utvecklades kom att kallas iaijutsu eller battojutsu. Från iai- och battojutsu utvecklades den moderna budoarten iaido. Iaijutsu tränades ensamt och i kataform. En iaijutsukata består av huvudsakligen av draget (nukitsuke), ett antal kenjutsutekniker, avskakning av blodet från klingan (chiburi) och återförandet av klingan i baljan (noto). Under åren fanns mer än 400 skolor som utbildade i iaijutsu. även här var det Katori Shinto Ryu som först systematiserade utbildningen i iaijutsu.

Många av de gamla svärdsmästarna var även mästare i zen och på så sätt skapades den intressanta kopplingen mellan stridskonst och zen. Träning i zen och budo är i princip samma sak. Den tränande skall genomgå tre utvecklingsstadier: Den perfekta tekniska färdigheten, den mentala utvecklingen som den tekniska färdigheten ger och den mentala frigörelsen ifrån begränsningar. Vägen till målet är inte lätt eller snabb och det finns inte några genvägar. Alla praktiska övningar är rigorösa, strikt etikettbundna och sker under hård disciplin.

I denna form av zenträning lär man en teknik utan förklaringar och utan att analysera tekniken, detta görs utan avbrott om och om igen tills man blir tillsagd något annat. Tanken bakom denna pedagogik är att man genom medvetandet aldrig kan nå fram till zens mål, detta måste ske genom omedvetna instinktshandlingar.

Den tyske psykologen Roacher beskriver att det som sker under första delen av träningen är uppbyggnad av en ramkonstellation, denna organisation i hjärnan uppstår genom att de praktiska övningarna upprepas gång på gång och yttrar sig i en förmåga som kan jämföras med förmågan att hitta i mörker i ett välkänt rum utan att stöta ihop med några möbler. När denna ramkonstellation är uppbyggd och klar analyserar nervsystemet varje avvikelse från den normala ordningen mycket snabbt utan att gå över någon logisk tankekedja. Nästa skede i träningen är att bli förtrogen med alla möjliga avvikelser som kan inträffa så att det till slut inte finns några överraskande moment kvar. När man nått detta stadium analyserar nervsystemet varje beteendemönster helt spontant och utlöser den rätta åtgärden utan att behöva få order om det från en medveten process. Detta gör att zenpedagogiken är överlägsen andra träningsmetoder då man behöver använda kunskaperna i strid.